Fotbollskonster

När nu gruppspelet i herrfotbollens VM närmar sig slutet kan det vara läge att fundera på fotbollskonst. Ett särskilt verk har seglat förbi i nyhetsflödet, men jag sparar det till slutet av inlägget.

Sport som motiv blev populärt i samband med modernismen decennierna efter sekelskiftet 1900 och med det också fotbollen. André Lhotes verk nedan, Fotbollsspelarna från 1918, är ett exempel i kubistisk stil, med spelare rusande fram mot betraktaren med bollen framför sig. Han betonar det gröna gräset och ger en känsla av stadions arkitektur och reklamaffischer i bakgrunden, men fokus ligger på de fem männens kroppar och rörelser.

Att det är manskroppar som vanligen är i centrum när fotboll avbildas är kanske inte så konstigt. Det spelar ingen roll vilket decennium exemplen kommer ifrån. Det är rörelse, balans och teknik i kombination med styrka och kraft som också i verkligheten till stor del utgör tjusningen med ett snyggt passningsspel, en fint och minnesvärda mål (även i damfotboll). När jag letade fotbollskonst hittade jag målningen nedan av Renato Guttuso från 1965, och precis som Lhote återvände Guttuso ofta till motivet med graciösa och muskulösa fotbollsspelare, men med en dramatisk touch. Fotbollen jämförs ofta med såväl balett som teater, förutom att en och annan filmisk skådespelartalang också kan uppmärksammas. 

Under 2000-talet så har ett intresse för att avbilda enskilda fotbollsspelare vuxit fram (och det kan hända att den trenden är äldre än så). Nedan finns Urban Engströms helfigursporträtt av Gunnar Nordahl från 2000, som är placerad i Hörnefors. Förlagan verkar vara ett officiellt foto av den typ som ofta tas av spelare i såväl klubblag som landslag. Nordahl framträder med en stabil hållning och en allvarsam min. Återigen är det kraften i manskroppen som är det centrala, även om fokus inte är på rörelse, och mina associationer leder till avbildade atleter i antik grekisk konst. Det är intressant att man vill göra föreställande skulpturer till det offentliga rummet när det i andra sammanhang görs annorlunda. Kirsten Ortweds omtalade monument över Raoul Wallenberg vid Nybroplan i Stockholm är representativt för hur man idag oftare gör motiv som skildrar en bemärkt persons gärning istället för utseende. Skillnaden kanske helt enkelt beror på att gärningen i fallet med fotbollspelare också ofrånkomligen är kopplad till utövarens kropp.

Och så till det verk som får avsluta mitt inlägg och som hastigt nämndes i inledningen: Emmanuel Santos omtalade, förlöjligade och faktiskt rätt osannolika byst av Cristiano Ronaldo. Den pryder sedan förra året flygplatsen i Funchal på Madeira som nu döpts efter stadens son. För att uttrycka det snällt - bysten saknar allt vad jag lyft fram ovan som typisk karaktäristiska för konst med fotboll som motiv. Att tala om kraft i någon form är svårt, men man kan med lite god vilja se porträttlikhet om man föreställer sig verket som ett montage av olika bilder av Ronaldo. Den är i alla fall mycket roligare än den senaste mer traditionella bysten av Ronaldo av samma konstnär som även den placerades på flygplatsen, vilket fått opinionen att svänga till första verkets favör. Det är åtminstone originellt. 

Att det är herrfotboll som vanligen framställs i konsten visar väl mest på att det historiskt varit män som ägnat sig åt sporten. Därför gör det mig glad att industrin för emojis inte är lika trist traditionell, utan det finns gott om symboler med såväl kvinnliga som manliga fotbollsspelare och supporters att välja mellan när man vill uttrycka sitt engagemang för idrotten på sociala medier. 

Att känna sorg för en byggnad II

I maj 2014 undrade jag på min blogg MaryMe om det var ok att sörja en byggnad. Anledningen var att Glasgow School of Art brunnit och den del som som innehöll det vackra och funktionella biblioteket, där jag suttit med arkivmaterial under arbetet med min avhandling Rummet som konstverk. Om konstnärsparet Charles Rennie Mackintosh och Margaret Macdonald, hade förstörts. Jag kom fram till att det var tillåtet, även i en värld där det finns värre och vardagligare saker att bekymra sig för. En byggnad kan innehålla viktiga estetiska värden, men också minnen, erfarenheter och kunskaper som kan gå förlorade. Och nu har det hänt igen... helt obegripligt! Alldeles innan Glasgow School of Art var redo för en nyinvigning med det återskapade biblioteket, har en ny brand i det närmaste totalförstört byggnaden. Det är i nuläget oklart om någonting går att rädda.

Arkitekten och formgivaren Charles Rennie Mackintosh (1868-1928) fick i uppdrag att skapa en ny byggnad till stadens konstskola, vilken uppfördes i två etapper 1899 och 1909. Förutom bibliotek innehöll den ateljéer, utställningsytor, föreläsningssalar och kontor. Fotocollaget ovan ger exempel på hur dekorativ byggnaden var med utsmyckningar som förutom att vara vackra även kunde vara informativa och funktionella. Glasgow School of Art beskrivs ofta som Mackintoshs mästerverk och som ett ypperligt exempel på skotsk jugend. En smart detalj bland många var en inglasad gång, kallad för "the Hen Run", som band samman byggkropparnas översta våningar från de olika etapperna. Därifrån hade man en fantastisk vy över staden och tanken var att eleverna med stöd i fönsterspröjsen skulle kunna träna sig i att återge perspektiv. En annan klok lösning var att alla trapphus var försedda med tittgluggar så att man inte kunde överraskas av någon på väg från andra hållet. Biblioteket, som kan ses nedan, skulle ge intryck av att vistas bland stammarna i en skog, en mörk interiör som med hjälp av stora ljusinsläpp samtidigt badade i ljus. Det är så svårt att förstå att allt detta nu gått förlorat ... igen.

Jubileumsutställningen 1923

Det finns en lockelse i stora utställningar. Alltsedan den första världsutställningen i London 1851 har det varit tillställningar som utlovat en bättre värld. I ursprungstanken fanns idéer om fredlig tävlan nationer emellan. Grenarna var huvudsakligen industriell utveckling och produktion, samt konst i vid mening. Utställningarna kom också att ha nöjesfält, restauranger och scener för artister av skilda slag, och det erbjöds även många attraktiva "sommarjobb". En stor utställning är också intressant som spelplats för en roman. Exempelvis har Per-Anders Fogelström använt utställningarna i Stockholm 1897 samt 1930 i Mina drömmars stad-sviten och Moa Martinsson förlägger händelserna i Kungens rosor till utställningen i Norrköping 1906. Med risk för att generalisera, men det blir i alla ovan exempel ett sätt för författarna att låta "den vanliga människan" möta moderniteten i form av faktisk utveckling, men också som idéer och utopier för framtiden.

Jag har precis läst Marie Hermanssons nya roman Den stora utställningen vars handling huvudsakligen utspelar sig på Jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Här finns den unga Ellen som prövar kvinnlig frigörelse som pennskaft och flapper, polisen Nils i början av karriären, pojkdrängen Otto som ansvarar över utställningens bångstyriga diva, åsnan Bella, och så till sist Albert Einstein som ska hålla sin nobelprisföreläsning i Göteborg. Einstein var verkligen på plats i Göteborg 1923 och höll sitt föredrag 11 juli i Kongresshallen på Liseberg, vilket fotot nedan visar, trots att det fanns en hel del kritik mot hans relativitetsteori i samtiden (en förklaring till att han fick nobelpriset i fysik för upptäckten av lagen för den fotoelektriska effekten). Boken har fått kritik för att vara skissartad och ytlig, men jag fann den underhållande och Hermansson har med lätt hand skrivit tydliga skildringar av klassperspektiv, antisemitism och olika gruppers möte med modernitet. Det finns ett kriminalfall och många intressanta personer flimrar förbi i vimlet.

Som konstvetare är jag mer bekant med den estetik och den design som präglade utställningen, en klassicism som hämtade inspiration från antik grekisk och romersk stil, samt den senare klassiska empiren från tidigt 1800-tal. Som namnet på utställningen antyder arrangerades den i samband med ett jubileum, Göteborgs 300-årsfirande (som förvisso inträffade två år tidigare). Staden hade fått ett nytt konstmuseum som bland annat visade nordisk modernism under utställningsperioden. I Sverige hade diskussionen kring design och arkitektur under decennierna efter sekelskiftet 1900 i mycket handlat om sociala frågor. Hur ska hela befolkningen få bättre levnadsstandard? Hur ska konstnärerna kunna samarbeta med industrin för att få fram vackrare vardagsvaror, för att låna Gregor Paulssons begrepp? 1917 arrangerades den välbesökta Hemutställningen på Liljevalchs konsthall och det fanns intentioner till att även utställningen i Göteborg skulle lyfta frågor om bostandard och trångboddhet med en estetik som uttryckte enkelhet och närhet till naturen. Enligt historieskrivningen ska dock ledningen för utställningen uttryckt att de önskade "ingen social skit". Den design som visades var lyxig och stilren. Det var kristallvaser, kanapésoffor och andra möbler i dyrbara träslag, och mycket av det som visades i Göteborg kom att göra internationell succé på världsutställningen i Paris 1925 och av den engelske konstkritikern P. Morton Shand få benämningen "Swedish Grace". 1930 återvände frågorna om boendestandard och levnadsvillkor till funkisutställningen i Stockholm, men det är en annan historia...

Priset på konst

Ifall man som jag undersökt vad som hände inom konsten för trettio år sedan, 1988, hittar man bland annat en målning som idag har hunnit bli 100 år: Nils Dardels Den döende dandyn från 1918. Varför då? Jo, målningen såldes för rekordsumman 13 miljoner och blev därför den stora snackisen under en tid när konstmarknaden i Sverige var riktigt het. Lite extra pikant blir storyn eftersom den som sålde tavlan lånade ut många miljoner till köparen, vilket trissade upp priset... Hur som, frågan om konstpriser kan emellanåt engagera - framför allt när det rapporteras om auktioner i nyheterna.

Att auktionspriser väcker massmedial uppmärksamhet är inte konstigt. Det är ofta häpnadsväckande summor och det finns ett visst spänningsmoment (och ett möjligt tävlingsinslag) i en auktion där utgången aldrig är given. Säljaren blir nöjd när bankkontot fylls på, men en försäljning kan också påverka värdet av dennes övriga samling. Detsamma gäller köparen, som kan stoltsera med sina ekonomiska tillgångar, en utökad samling och (förhoppningsvis) prov på god smak. En del av nyhetsvärdet kring konstauktioner är naturligtvis också att priserna kan provocera. Ser man på den internationella marknaden finns det exempel på närmast absurda summor för konstverk av kända (döda) konstnärer. 2015 såldes Picassos Kvinnorna i Alger för 1,5 miljarder kronor, ett rekord som sedan slogs 2017 när målningen Salvator Mundi, som tros vara av Leonardo da Vinci, såldes för hissnande 3,8 miljarder kronor. Det går knappt att föreställa sig hur många verk av nu levande konstnärer köparen hade kunnat förvärva för motsvarande summa, men det extremt höga priset handlar förstås om efterfrågan. Verk av Leonardo är oerhört sällsynta.

I Sverige var Cecilia Edefalks målning Baby (1987) länge i pristoppen för ett konstverk av en nu levande konstnär. Den såldes för 7 miljoner 2010, men 2016 övertogs ledningen av Lena Cronqvists Trolovningen (1974-75) som klubbades för 11, 3 miljoner. Vinner konstnären någonting på dessa höga priser? Ifall konstnären lever får denne en del av slutsumman, en så kallad följerätt eller droit de suite, som gäller under livstiden plus 70 år (för efterlevande). Hur stor summan är varierar, ju dyrare verket blir desto mindre procentsats och så finns det en övre och en undre gräns. Är konstnären ännu verksam, som i Cecilia Edefalks och Lena Cronqvists fall, lär det även påverka prissättningen av konstverk i kommande utställningar - liksom utgången i framtida auktioner. Det är i alla fall en smula betryggande, även om priser är det som intresserar mig minst när det gäller diskussioner om konst. Men utan ekonomin skulle det inte finnas konstverk att analysera och diskutera, dessutom är de flesta auktionsförsäljningar högst rimliga och föga uppseendeväckande.

Ljus och ljud

När jag gör guidade turer på Umeå universitet visar jag alltid ett av de första platsspecifika verken för campus, Ernst Nordins Norra skenet från 1969. Väldigt ofta får jag då frågan om det är samma konstnär som gjort Sibeliusmonumentet i Helsingfors. Det korta svaret är nej, det senare gjordes av Eila Hiltunen 1967. Nu tänker jag ta lite mer utrymme i anspråk för att besvara frågan genom en jämförande analys mellan de två verken.

År 1967 vann Ernst Nordin en tävling om konstnärlig utsmyckning för Umeå universitet med en stor skulptur av kvadratiska rör i rostfritt stål av olika längd som är diagonalt komponerade i en uppåtgående/nedåtgående rörelse. På kvällstid är den belyst inifrån och verket ska gestalta norrskenets ljus. Tävlingsjuryn sägs ha valt verket för dess moderna uttryck och för den lokala förankringen vad gäller motivet (det finns ett stort antal offentliga verk i Umeå med ljust norrsken som motiv). Moderniteten i uttrycket bestod inte bara av valet av material, utan här inräknades även processen bakom verket. Konstnären hade inspirerats av satellitbilder av norrsken, så det vi ser är en tidig datorgenererad bild, med väldigt stora pixlar, översatt till tredimensionell form. 

När Eila Hiltunen fick uppdraget att göra ett monument för kompositören Jean Sibelius hade hon stor erfarenhet av att göra porträtt. Hon hade dessutom arbetat helt abstrakt och nu fastade beställarna för ett modernt verk i rostfritt stål. Rören är av olika längd och i en del fall även genombrutna med håligheter. Ofta görs liknelser till orgelpipor och man kan läsa verket som en gestaltning av ljud - någonting stort och böljande. Det går också att under vissa omständigheter höra ljud i verket, eller själv skapa dem, eftersom rören kan fånga upp ekon av omgivningen. Hiltunen blev sedan tvungen att komplettera sitt förslag med ett porträtt av kompositören, vilket placerades intill (till höger i fotot ovan), eftersom när det gäller monument av kända personer vill publiken gärna ha motivet kroppsligen närvarande (jämför exempelvis med diskussionerna kring Wallenbergmonumentet i Stockholm).

De båda verken är onekligen samma andas barn: de använder ett industriellt material och ett abstrakt formspråk för att visualisera hastigt uppkomna och flyktiga fenomen. Ljus har gestaltats i bildkonst på olika sätt sedan tidernas begynnelse, men Nordin hittar ändå ett eget kraftfullt uttryck utifrån modern teknik. Ljud är kanske inte lika vanligt i bildkonst, även om det visuellt gestaltats tekniskt i vetenskapliga sammanhang under en längre tid. Det är fascinerande hur Hiltunens tredimensionella klang samtidigt kan ses som kraftigt högljutt, mångstämmigt och harmoniskt. Är det måhända Finlandia vi ser?

Edmonia Lewis

Eftersom det är internationella kvinnodagen är det läge att uppmärksamma en i svenska sammanhang relativt okänd konstnär: Edmonia Lewis (1844-1907). En amerikansk skulptör som hade afroamerikanska rötter såväl som från den amerikanska ursprungsbefolkningen, vilket syns i hennes motivval.

Hon kom att vara verksam i Rom under stora delar av sin karriär, dels eftersom hon arbetade i nyklassisk stil och i marmor, dels för att rasismen inte var lika påtaglig där som i USA. Eftersom andra skrivit mer och kunnigare om henne än vad jag kan, så hänvisar jag till en artikel i Wikipedia, men nedan ser ni verket Old arrow maker and his daughter från 1866. 

1978

Det finns magiska, mytomspunna årtal och så finns det årtal som verkar oerhört anonyma i backspegeln. För väldigt många tillhör nog 1978 den senare kategorin. Men det finns minnesvärda höjdpunkter — vem minns inte den ikoniska reklamkampanjen med tyngdlyftaren Lennart Hoa-Hoa Dahlgren för att få fler pappor att utnyttja rätten till föräldraledighet? Reglerna i föräldraförsäkringen ändrades redan 1974, men för att få fart på det hela tog man hjälp av det manligaste landet då hade att erbjuda, och det blev en klassiker.

Det finns också ett gäng intressanta konstnärer att uppmärksamma för vad de gjorde 1978. Cindy Sherman gör en stor del av serien Untitled Film Stills detta år. Fotografier där konstnären gestaltar kvinnoporträtt ur fiktiva Hollywoodfilmer. Bilderna påminner om reklammaterial eftersom de fångar en stor del av handlingen med sitt dramatiska upplägg. Hannah Wilke gör verket So Help Me Hannah som performance, film och fotoserie. Naken, endast iklädd ett par sandaletter, rör hon sig i ett rivningshus med en pistol i handen. Hon poserar långsamt och (som jag minns det) inte hotfullt, inte heller direkt utsatt, även om balansgången är skör.

I Sverige gör exempelvis Gittan Jönsson och Lena Cronqvist målningar som diskuterar könsmaktsordning och relationer. I Jönssons glada Diskkasterska upplevs en skorrande dissonans som gränsar till det vansinniga. Marie-Louise Ekman är otroligt produktiv med måleri, egna filmer och filmmanus, samt scenografi och kostym till Cullbergbaletten. Atti Johansson ställer ut kring skogsbruk både på Lunds Konsthall och i vandringsutställningen Ska skogens källa sina. För även om bekämpningsmedlet hormoslyr förbjöds 1977 fanns det många miljöfrågor att diskutera — och de känns aktuella än idag.

Något som sticker ut för konståret 1978 är serien Gråtande barn av Bruno Amadio (signerad G. Bragolin) som köptes av väldigt många svenskar (enligt Wikipedia 1,3 miljoner). Den nedan, som är den mest kända, fanns även i mitt barndomshem. Få bilder har väl ett lika dåligt rykte då de blivit sinnebilden för dålig smak in i nutid. Jag får förvånansvärt ofta höra fördomen att "folk" har "gråtande barn" hemma, men enligt Eva Londos avhandling Uppåt väggarna i svenska hem (1993) är det olika former av landskapsmotiv som pryder våra hem - få verkar ha kvar de från kataloger och varuhus inköpta barnen.

Kvinno- och miljöfrågor, gråtande barn och starka män. Jag har förstås presenterat en summarisk bild av ett år som även gav världen filmmusikalen Grease och tv-serien Dallas (som började visas i Sverige 1981). Det närmaste konstskandal jag hittat är Odd Nerdrums målning Mordet på Andreas Baader. Inspirerad av barockmålaren Caravaggio skapade Nerdrum ett samtida politiskt historiemåleri med terroristen Baader som martyr. En kommentars till att tre personer ur Baader-Meinhof-ligan dogi Stammheimfängelset under oklara omständigheter en natt i oktober 1977. En påminnelse om att 1970-talet också var en politisk orolig och våldsam tid.