Jubileumsutställningen 1923

Det finns en lockelse i stora utställningar. Alltsedan den första världsutställningen i London 1851 har det varit tillställningar som utlovat en bättre värld. I ursprungstanken fanns idéer om fredlig tävlan nationer emellan. Grenarna var huvudsakligen industriell utveckling och produktion, samt konst i vid mening. Utställningarna kom också att ha nöjesfält, restauranger och scener för artister av skilda slag, och det erbjöds även många attraktiva "sommarjobb". En stor utställning är också intressant som spelplats för en roman. Exempelvis har Per-Anders Fogelström använt utställningarna i Stockholm 1897 samt 1930 i Mina drömmars stad-sviten och Moa Martinsson förlägger händelserna i Kungens rosor till utställningen i Norrköping 1906. Med risk för att generalisera, men det blir i alla ovan exempel ett sätt för författarna att låta "den vanliga människan" möta moderniteten i form av faktisk utveckling, men också som idéer och utopier för framtiden.

Jag har precis läst Marie Hermanssons nya roman Den stora utställningen vars handling huvudsakligen utspelar sig på Jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Här finns den unga Ellen som prövar kvinnlig frigörelse som pennskaft och flapper, polisen Nils i början av karriären, pojkdrängen Otto som ansvarar över utställningens bångstyriga diva, åsnan Bella, och så till sist Albert Einstein som ska hålla sin nobelprisföreläsning i Göteborg. Einstein var verkligen på plats i Göteborg 1923 och höll sitt föredrag 11 juli i Kongresshallen på Liseberg, vilket fotot nedan visar, trots att det fanns en hel del kritik mot hans relativitetsteori i samtiden (en förklaring till att han fick nobelpriset i fysik för upptäckten av lagen för den fotoelektriska effekten). Boken har fått kritik för att vara skissartad och ytlig, men jag fann den underhållande och Hermansson har med lätt hand skrivit tydliga skildringar av klassperspektiv, antisemitism och olika gruppers möte med modernitet. Det finns ett kriminalfall och många intressanta personer flimrar förbi i vimlet.

Som konstvetare är jag mer bekant med den estetik och den design som präglade utställningen, en klassicism som hämtade inspiration från antik grekisk och romersk stil, samt den senare klassiska empiren från tidigt 1800-tal. Som namnet på utställningen antyder arrangerades den i samband med ett jubileum, Göteborgs 300-årsfirande (som förvisso inträffade två år tidigare). Staden hade fått ett nytt konstmuseum som bland annat visade nordisk modernism under utställningsperioden. I Sverige hade diskussionen kring design och arkitektur under decennierna efter sekelskiftet 1900 i mycket handlat om sociala frågor. Hur ska hela befolkningen få bättre levnadsstandard? Hur ska konstnärerna kunna samarbeta med industrin för att få fram vackrare vardagsvaror, för att låna Gregor Paulssons begrepp? 1917 arrangerades den välbesökta Hemutställningen på Liljevalchs konsthall och det fanns intentioner till att även utställningen i Göteborg skulle lyfta frågor om bostandard och trångboddhet med en estetik som uttryckte enkelhet och närhet till naturen. Enligt historieskrivningen ska dock ledningen för utställningen uttryckt att de önskade "ingen social skit". Den design som visades var lyxig och stilren. Det var kristallvaser, kanapésoffor och andra möbler i dyrbara träslag, och mycket av det som visades i Göteborg kom att göra internationell succé på världsutställningen i Paris 1925 och av den engelske konstkritikern P. Morton Shand få benämningen "Swedish Grace". 1930 återvände frågorna om boendestandard och levnadsvillkor till funkisutställningen i Stockholm, men det är en annan historia...