1978

Det finns magiska, mytomspunna årtal och så finns det årtal som verkar oerhört anonyma i backspegeln. För väldigt många tillhör nog 1978 den senare kategorin. Men det finns minnesvärda höjdpunkter — vem minns inte den ikoniska reklamkampanjen med tyngdlyftaren Lennart Hoa-Hoa Dahlgren för att få fler pappor att utnyttja rätten till föräldraledighet? Reglerna i föräldraförsäkringen ändrades redan 1974, men för att få fart på det hela tog man hjälp av det manligaste landet då hade att erbjuda, och det blev en klassiker.

Det finns också ett gäng intressanta konstnärer att uppmärksamma för vad de gjorde 1978. Cindy Sherman gör en stor del av serien Untitled Film Stills detta år. Fotografier där konstnären gestaltar kvinnoporträtt ur fiktiva Hollywoodfilmer. Bilderna påminner om reklammaterial eftersom de fångar en stor del av handlingen med sitt dramatiska upplägg. Hannah Wilke gör verket So Help Me Hannah som performance, film och fotoserie. Naken, endast iklädd ett par sandaletter, rör hon sig i ett rivningshus med en pistol i handen. Hon poserar långsamt och (som jag minns det) inte hotfullt, inte heller direkt utsatt, även om balansgången är skör.

I Sverige gör exempelvis Gittan Jönsson och Lena Cronqvist målningar som diskuterar könsmaktsordning och relationer. I Jönssons glada Diskkasterska upplevs en skorrande dissonans som gränsar till det vansinniga. Marie-Louise Ekman är otroligt produktiv med måleri, egna filmer och filmmanus, samt scenografi och kostym till Cullbergbaletten. Atti Johansson ställer ut kring skogsbruk både på Lunds Konsthall och i vandringsutställningen Ska skogens källa sina. För även om bekämpningsmedlet hormoslyr förbjöds 1977 fanns det många miljöfrågor att diskutera — och de känns aktuella än idag.

Något som sticker ut för konståret 1978 är serien Gråtande barn av Bruno Amadio (signerad G. Bragolin) som köptes av väldigt många svenskar (enligt Wikipedia 1,3 miljoner). Den nedan, som är den mest kända, fanns även i mitt barndomshem. Få bilder har väl ett lika dåligt rykte då de blivit sinnebilden för dålig smak in i nutid. Jag får förvånansvärt ofta höra fördomen att "folk" har "gråtande barn" hemma, men enligt Eva Londos avhandling Uppåt väggarna i svenska hem (1993) är det olika former av landskapsmotiv som pryder våra hem - få verkar ha kvar de från kataloger och varuhus inköpta barnen.

Kvinno- och miljöfrågor, gråtande barn och starka män. Jag har förstås presenterat en summarisk bild av ett år som även gav världen filmmusikalen Grease och tv-serien Dallas (som började visas i Sverige 1981). Det närmaste konstskandal jag hittat är Odd Nerdrums målning Mordet på Andreas Baader. Inspirerad av barockmålaren Caravaggio skapade Nerdrum ett samtida politiskt historiemåleri med terroristen Baader som martyr. En kommentars till att tre personer ur Baader-Meinhof-ligan dogi Stammheimfängelset under oklara omständigheter en natt i oktober 1977. En påminnelse om att 1970-talet också var en politisk orolig och våldsam tid.