Som stoff till en roman lånar sig Hilma af Klints liv och verk väl, men samtidigt är det också en utmaning. Det finns cirka 1200 efterlämnade verk förutom anteckningsböcker, skisser och annat kringmaterial, men betydligt mindre material som kan ge mer information om personen Hilma af Klint. Därför fokuserar romanen på två huvudsakliga spår: situationen för kvinnor som ville verka som konstnärer decennierna kring sekelskiftet 1900 och de nyandliga rörelser som florerade under samma tid och som inspirerade många konstnärer till abstrakta och non-figurativa uttryck. Det är ett klokt val som ger stadga och trovärdighet i porträttet av berättelsens huvudperson.
Skildringarna av Konstakademien är sorgliga att läsa, inte minst eftersom de känns relevanta än idag efter #metoo. Kvinnor har haft tillträde till undervisningen på akademien från 1864 (fast redan 1847 fick tre kvinnor delta i vissa kurser - på prov), så när Hilma af Klint studerar där 1882-1887 har det ändå gått närapå tjugo år utan att det hänt särskilt mycket. Kvinnorna på den så kallade Fruntimmersavdelningen får hela tiden mer eller mindre uppenbara signaler om att det de producerar inte duger, att de helst bör gifta sig och därför behaga, inte oroa, de manliga studenterna, samt att deras ambitioner inte är naturliga. Stödet hemifrån varierade också, varför de tillsammans försökte skapa nätverk och sammanhang för sina strävanden. 1911 bildades Föreningen Svenska konstnärinnor som ett svar på att de inte fick vara med i Konstnärsklubben och andra sammanslutningar. Kvinnor var också ofta hänvisade till varandra för att lösa praktiska problem som ateljéplats, utställningsmöjligheter, illustrationsjobb och utlandsvistelser.
Även när det gäller det nyandliga spåret i boken så fanns underliggande könsmaktsstrukturer som lade hinder i vägen för Hilma af Klint. Hon gick från att måla porträtt och landskap i en realistisk stil till att börja måla abstrakta och symboliska verk inspirerad, och enligt egen utsago vägledd, av upplysta andar som hon mött i spiritistiska seanser. Att publikt visa dessa verk var troligtvis svårt i allmänhet och men för en okänd kvinna i princip en omöjlighet. För även om teosofin, dvs. en andlig rörelse som anser att alla religioner har samma ursprung, var populärt i samtiden kom dess idéer om exempelvis balans mellan kvinnliga och manliga principer inte leda till mer konkreta förändringar i föreställningen om kvinnors roll i samhället. Eftersom Hilma af Klint uppfattade arbetet med de abstrakta målningarna som ett uppdrag för mänsklighetens väl, försökte hon finna stöd hos den tidens populäre andlige ledare, teosofen och senare antroposofen Rudolf Steiner (1861-1925). Han avråder henne att visa målningarna förrän långt efter hennes död, vilket leder till att huvudparten av hennes produktion ligger i ett vindsutrymme på Östermalm i Stockholm till 1960-talet. Släktingar försöker intressera först de nationella museerna och sedan, mer lyckosamt, internationella samlingar att ställa ut. Även om det är en på många sätt sorglig historia, så har det också haft en mer lyckosam konsekvens i att hela produktionen är samlad i en stiftelse.
En roman är fiktion, men väl genomfört kan den ge erfarenhet, liv och kropp åt historiska gestalter som vi inte når på andra sätt. Detta är en läsvärd roman och jag har förstått på andras reaktioner att just det andliga spåret uppfattas som mindre intressant än det konstnärliga. För Hilma af Klint fanns inte den uppdelningen och de nyandliga rörelserna har starkt påverkat även andra modernistiska konstnärer till att måla mer abstrakt, men eftersom de råkar vara män har den kunskapen oftast förpassats in i historiens mörker.
