År 1967 vann Ernst Nordin en tävling om konstnärlig utsmyckning för Umeå universitet med en stor skulptur av kvadratiska rör i rostfritt stål av olika längd som är diagonalt komponerade i en uppåtgående/nedåtgående rörelse. På kvällstid är den belyst inifrån och verket ska gestalta norrskenets ljus. Tävlingsjuryn sägs ha valt verket för dess moderna uttryck och för den lokala förankringen vad gäller motivet (det finns ett stort antal offentliga verk i Umeå med ljust norrsken som motiv). Moderniteten i uttrycket bestod inte bara av valet av material, utan här inräknades även processen bakom verket. Konstnären hade inspirerats av satellitbilder av norrsken, så det vi ser är en tidig datorgenererad bild, med väldigt stora pixlar, översatt till tredimensionell form.
När Eila Hiltunen fick uppdraget att göra ett monument för kompositören Jean Sibelius hade hon stor erfarenhet av att göra porträtt. Hon hade dessutom arbetat helt abstrakt och nu fastade beställarna för ett modernt verk i rostfritt stål. Rören är av olika längd och i en del fall även genombrutna med håligheter. Ofta görs liknelser till orgelpipor och man kan läsa verket som en gestaltning av ljud - någonting stort och böljande. Det går också att under vissa omständigheter höra ljud i verket, eller själv skapa dem, eftersom rören kan fånga upp ekon av omgivningen. Hiltunen blev sedan tvungen att komplettera sitt förslag med ett porträtt av kompositören, vilket placerades intill (till höger i fotot ovan), eftersom när det gäller monument av kända personer vill publiken gärna ha motivet kroppsligen närvarande (jämför exempelvis med diskussionerna kring Wallenbergmonumentet i Stockholm).
De båda verken är onekligen samma andas barn: de använder ett industriellt material och ett abstrakt formspråk för att visualisera hastigt uppkomna och flyktiga fenomen. Ljus har gestaltats i bildkonst på olika sätt sedan tidernas begynnelse, men Nordin hittar ändå ett eget kraftfullt uttryck utifrån modern teknik. Ljud är kanske inte lika vanligt i bildkonst, även om det visuellt gestaltats tekniskt i vetenskapliga sammanhang under en längre tid. Det är fascinerande hur Hiltunens tredimensionella klang samtidigt kan ses som kraftigt högljutt, mångstämmigt och harmoniskt. Är det måhända Finlandia vi ser?
