Och det small - eller åtminstone var det högljutt. Både vad gäller ljudet från fem trumpeter, men också i de överdrivna gesterna, mimiken och de olika karaktärerna. Det är omöjligt att hänga med i vad tretton personer samtidigt gör på scenen, men det blev aldrig tråkigt och detaljerna spelar egentligen mindre roll för helheten. Föreställningen var säkert en vattendelare hos publiken, vilket också kan sägas spegla dramats konflikt, men jag blev upprymd och betraktade det hela som en absurd satir av vår tid. De fåfänga, våldsamma, sensuella och narcissistiska karaktärerna som oförblommerat får fritt spelrum i vissa sammanhang vid sidan av de som predikar olika strikta varianter av lag, ordning och reda.
Jag fick också associationer till det senmedeltida motivet Danse Macabre (Dödsdansen) som exempelvis Bernt Notkes målning från Nikolaikyrkan i Tallinn. I en tid av digerdöd, krig, nöd och politisk oro fanns ett behov av att visa på hur döden skördar jämlikt. Oavsett ställning i samhället, hur du levat och vad du trott kommer ditt liv på jorden en dag ta slut. Framför allt såg jag likheter i iscensättningen. Döden i form av ett (eller flera) skelett leder dansen och tar ut gesterna i absurda och ofta roade steg. Människorna sörjer, lider och försöker fåfängt ta sig ut eller hänga med i svängarna så gott det går. Det blir som en kristen variant av det grekiska dramats möte mellan kaos och ordning.
Vilka väljer att leva ut sina lustar och vilka vill söka sig till högre ideal och inre styrka? Vi kanske inte kan välja utan instinktivt agerar olika beroende på situation, eftersom båda tillstånden är mänskliga. I dansen på Norrlandoperan blir det draget till sin spets, och det fanns ett visst mått av igenkänning i galenskapen.