Det var konstbiennal i Venedig (jo, den hölls på jämna årtal då) och Sverige representerades av skulptörerna Arne Jones och Sivert Lindblom. Jones fick dessutom Prins Eugene-medaljen, liksom formgivaren Stig Lindberg och arkitekten Erik Lundberg. Men störst väsen i Sverige (om man får tro historieskrivningen) gjorde de unga konstnärer som samlades kring nystartade Puss. Lars Hillersberg, Karin Frostensson, Carl-Johan de Geer och Lena Svedberg gör några av de första omslagen till satirtidningen. Nyligen bortgångne Sture Johannesson gör affischen populärt kallad Haschflickan till en utställning på Lunds konsthall som inte blev av på grund av det drogliberala budskapet.
Tittar man ut mot den västerländska konstscenen så framträder många minimalister. Eva Hesse visar glasfiberskulpturer som liknar membran, Donald Judd fortsätter med serier av aluminiumlådor, Hanna Darboven tecknar tabeller och talserier och i Italien växer Arte Povera-rörelsen där bland annat Giovanni Anselmo har debututställning i Milano. Louise Bourgeois är knappast att betrakta som minimalist, men detta år gör hon den fallosliknande skulpturen La Filette i silikon.
Några få nedslag kan inte ge en fullödig bild, men det finns ett mönster som speglar tidsandan som beskrivs i historieskrivningarna. En vilja att bryta med traditionen och skapa någonting som skulle vara mer idémässigt och estetiskt relevant. Med nya och ibland billigare material, humor och politisk övertygelse ville en ny generation konstnärer förändra konstvärlden och hitta en ny publik.
Samtidigt ska man nog, som historikern Henrik Berggren påpekar, komma ihåg att de flesta inte läste Marx, rökte på eller gick i demonstrationståg. Men kanske åt de samma fiskbullar med hummersås, som Marie-Louise Ekman förevigade i en textil som finns i Moderna Museets samlingar.
