En stor del till dagens ökade medvetenhet ligger nog i de konstnärer och andra kulturutövare som tar plats i samtidskonsten. Att Amanda Kernells fantastiska film Sameblod vann publikens pris vid Guldbaggegalan tidigare i år ser jag som ett slags kvitto på att fler svenskar är redo att lyssna. Artister som Maxida Märak och Sofia Jannok har internationell publik och den oerhört produktive konstnären Anders Sunna är välkänd för många. Se Jannok och Sunna i videon till Jannoks låt We are still here, ett lysande exempel på blandningen av tradition, urbanitet och aktivism.
Det finns naturligtvis föregångare som på olika sätt tagit sig fram till en större publik och som öppnat dörrar för andra konstnärer. Nils Nilsson Skum möttes av många exotiska föreställningar när han blev berömd som självlärd konstnär, men hans konst bjuder på levande vardagsskildringar av renskötande samer. Han fick ställa ut vid världsutställningen i Paris 1937, sålde bra under sin livstid och han finns representerad på exempelvis Nationalmuseum. Britta Marakatt-Labba ställer nu ut i i Gävle med bland annat det över 20 meter långa broderiet Historia, som också fanns med på Dokumenta i Kassel förra året ( där hon var med som enda svenska konstnär). Även hon skildrar vardagen, men också det andliga och det politiska i berättelser från förr och nu.
Det går att diskutera krav som ställs, domar som fälls och historierna som berättas, men då måste svenskar också skaffa nödvändig kunskap för att kunna föra diskussionen. Ett tips är att börja med URs serie Samernas tid på SVTPlay.
