Eftersom jag fick äran att hålla i en visning tillsammans med Christina Svens (dina uppläsningar av dadatexter var guld!) har jag haft anledning att besöka utställningen flera gånger, och för varje gång slogs jag av hur ofantligt viktig dada varit för konsten under 1900-talets senare del. Allt som presenterats som nytt från 1960-talet och framåt hade de redan gjort - ok, inte allt, men otroligt mycket. Performance, installationer, blandning av material, filmer... Dada öppnade många dörrar trots att den var aktuell under en relativt kort tid.
Utställningen innehåller många fotografier och ett som fascinerar är porträttet av Emmy Hennings (1885-1948) med en egentillverkad docka. Det är daterat 1916 och visar Hennings kortklippt, ett mode som blir populärt under 1920-talet, och hon ser ut som en dandy, lite androgyn och ledig i posen. Hon möter oss inte med blicken och hon visar egentligen inte några känslor - till skillnad från den lite aggressiva handdockan. Dada använde dockor, masker och kubistiska kostymer bland annat som ett sätt att befria konsten från människokroppen som varit norm sedan antiken. Ett av många uttryck för den anti-konst som dada propagerade för i protest mot borgerlig västerländsk kultur. Vem var då Hennings? En firad kabaréartist i Berlin och München, och författare av poesi, memoarer och mer andlig litteratur. Hon var dessutom aktiv i grundandet av Cabaret Voltaire som var basen för dada i Zürich. En av flertalet kvinnor som var drivande inom dada och sedan bortglömda i historieskrivningen. Hanna Höch är den som flest känner till idag, men i utställningen hittar man också Sophie Taeuber Arp, Sonia Delauney, Suzanne Duchamp och den osannolika Elsa von Freytag-Loringhoven som kallt konstaterade "I am art" på ett sätt som får senare tiders provokatörer att blekna i jämförelse.
Utställningen Dada är dada visas till 20 maj och du hittar mer information om den och tillhörande program här.
